När du flyger med ett välkänt EU-bolag men det visar sig att själva planet drivs av ett annat bolag — så kallad wet lease — vem är då ansvarig för EU 261-ersättningen? EU-domstolens dom Wirth (C-532/17, 2018) klargör att det är det utförande bolaget som bär ansvaret, inte det som sålde biljetten.
Fakta i målet
Wolfgang Wirth och flera andra passagerare hade köpt en flygning Hamburg–Las Palmas marknadsförd och såld av TUIfly. Själva flygningen utfördes däremot av Thomson Airways (idag TUI Airways UK) på basis av ett wet lease-avtal — det vill säga TUIfly hyrde ett plan med besättning från Thomson. Flygningen försenades 3 timmar 30 minuter och passagerarna krävde ersättning av Thomson Airways. Thomson invände: det var TUIfly som hade kontraktet med passagerarna, alltså borde TUIfly vara svaranden.
Domslutet
EU-domstolen klargjorde definitionen av "operating air carrier" i artikel 2 b i förordning 261/2004 : det är det flygbolag som faktiskt utför eller avser att utföra en flygning enligt avtal med en passagerare eller på uppdrag av en annan juridisk person som har avtal med passageraren. När ett bolag hyr ett annat bolags plan med besättning (wet lease) och det andra bolaget faktiskt sköter avgång, kontroll, navigation och landning, är det uthyraren som är "operating air carrier" och därmed ersättningsskyldig.
Relevans för EU 261-krav idag
Wirth är viktig för moderna affärsmodeller där lågkostnadsbolag, charterbolag och stora linjebolag rutinmässigt wet-leasar kapacitet av varandra för att täcka topplaster, planera om vid haverier eller hantera säsongstoppar. För dig som passagerare gäller följande regel: titta i din bokning, läs på boardingkortet vilket bolag som faktiskt utför flygningen — det är det bolagets namn du sätter på ditt krav.
Typiska scenarier där domen gäller
- Du flyger SAS Stockholm–Köpenhamn men planet är wet-leasat från Air Baltic. Försening 4 timmar. Ditt krav riktas mot Air Baltic, inte mot SAS. (Praktiskt kan du oftast skicka till SAS först — de vidarebefordrar, men formellt är Air Baltic ansvarigt.)
- TUI Sverige säljer en charterresa till Las Palmas men flygningen utförs av Smartwings (Tjeckien). Smartwings är operating carrier.
- Norwegian Air Sweden ställer in en flygning som ersätts av ett wet-leasat plan från en privatkonsult. Det utförande bolaget bär ansvaret.
I praktiken är det utan betydelse vilket bolag du först kontaktar — alla EU-bolag har skyldighet att vidarebefordra krav internt. Men i en formell stämning eller ARN-anmälan måste rätt operativ bärare anges som motpart.
Flygbolag som oftast berörs
Wet lease används mest av SAS (sommarens topplaster), TUI och Apollo (charter), Ryanair (när enskilda plan grundas), Norwegian Air Sweden och Lufthansa Group. Uthyrare som ofta dyker upp som "operating carrier": Smartwings, Air Baltic, Bulgarian Air Charter, Hi Fly och flera tjeckiska/polska charter-operatörer. När en svensk passagerare upptäcker att resan utfördes av ett okänt bolag är det denna dom som styr vart kravet ska riktas.
Hur du åberopar denna dom i ett krav
När du skriver till flygbolaget eller fyller i ARN-anmälan, hänvisa direkt till Wirth (C-532/17, 2018) och dess konkreta tillämpning på din situation. Lägg gärna med en länk till EUR-Lex-domen så att handläggaren ser källan. Om flygbolaget ändå avvisar kravet kan du driva ärendet vidare till Tingsrätten — se vår detaljerade guide för domstolsprocessen vid EU 261-ärenden med exempel på stämningsansökan, småmålsförfarande och bevisning.
Källor och vidareläsning
- EUR-Lex (officiell domstext på engelska / flera språk): C-532/17 — Wirth
- CURIA (EU-domstolens egen söktjänst, alla språkversioner): Sök C-532/17
- Förordning (EG) nr 261/2004 — den underliggande rättsakten
Kontrollera din rätt till EU 261-ersättning gratis med AirHelp {rel="nofollow sponsored noopener"} — 3 minuters check utan kostnad och utan att skriva på något.
No comments yet